Maskinen
Människan har skapat ett gigantiskt maskineri som med tiden börjat få ett eget liv och har gjort individer som kuggar med förbestämda funktioner i dess olika rum. Nu kan inte ens hon själv styra den. Det är maskinen som har tagit över och slukat individen i sig. Individens förhållningssätt i tillvaron är passivt. När det talas om förändring tenderar hon på att nonchalera sig totalt och uppfatta sig som liten inför mäktiga system”, trots att det är just hon som är med och för sin egen del driver maskinen i minsta detalj. Nu är det nästan en omöjlighet att skilja mellan människan och hennes skapelse, Maskinen.
Allt i mänsklig tillvaro får sin faktiska karaktär i sin aktuella tid och sitt aktuella rum. Detta rum är det stora samhället som är synonymt med det gigantiska maskineriet, ett frihetsberövande samhälle med förinställda funktioner som lämnar obetydligt rum för individuell förverkligande.
Den spontana känslan, den fria drömmen och den äkta tanken är en abstraktion och har en förbeställd och rationell karaktär, nerbrutna till siffror och mekaniska termer.
Det mänskliga förnuftet är kalkyl, maskinens förnuft.
Människan är vad hon strävar efter, som förkroppsligats i det hon har utvecklat. Det är inte ett tillfällighet att människans enastående fördel är tekniken, gestaltad i Maskinen. Maskinen är en avbild av själva människan. Normalt kastas man inte någonstans av en slump, utan snarare når man där man vill. Och Maskinen är människans ändamål eller, människans mål är hennes medel: La Machine; en ständigt utvecklande apparat som stjäl all mänsklig potential, begåvning, själ, känsla och kraft och förvandlar det till tingen och förbrukar det i Maskinens tjänst. Liksom Maskinen, saknar människan mål. Det enda som sätter den förinställda Maskinen i rörelse är drivkraften, d.v.s. resurser: naturens resurser, animaliska och humana resurser, vilket är begränsade. Det handlar inte om maskinen stannar, skrotas eller ändrar riktning. Det handlar snarare om När maskinen stannar och den har ett direkt samband med resursernas volym.
Frågan är om det finns tid kvar, även om mänskligheten börjar ångra sig nu och väljer en annan attityd, om maskinen saktar och ändrar riktning. Ett dödståg rusar, med accelererande fart, mot avgrunden.
Individer som ställer sig utanför tåget är alldeles i underläge.
Dessa individers drömmar kan vara det enda fästet. Individer som vill förvandla dröm till handling, utan att behöva kalkylera om hur mycket chans de har; kalkylen har en alldeles stor plats här på jorden.
Dessa individer kan inte vara annan än de egentligen är och kan inte göra annat än att leva och sträva efter egna drömmar,
att utplåna Maskinen.